Dagen börjar med att jag inte bara lyckas försova mig så att jag missar första lektionen—jag kommer en kvart sen till den andra. Så jag kommer in i klassrummet och börjar packa upp mina saker—vi har grupparbeten i biologin för tillfället så det var inte så farligt att jag var sen. Där sitter jag då, när min biologilärarinna Mrs Galley kommer fram och säger att provet jag ska ta för att jag missade det när resten av klassen skulle göra det är i eftermiddag klockan tre.

Jag tittar på klockan—halv elva. Jag har alltså lite mer än fyra timmar på mig att lära mig allt jag kan om celler och alla dess funktioner! Paniken sprider sig i kroppen—hur gick det här till? Jag var övertygad om att det skulle vara nästa vecka! Varenda svordom jag någonsin hört rusar genom huvudet samtidigt som jag förbannar min oförmåga att skriva upp saker—för att inte tala om plugga när jag bör. Hur gick det här till?

När biologin är över rusar jag upp till biblioteket—vem behöver lunch? Inte jag—inte idag. I lite över en timme sitter jag då där och klämmer in information om cellförbränning och membraner—men känner mig lite väl ensam. Jag hatar att sitta ensam i bibliotek och på andra ställen där andra är med vänner—så jag ringer Ariana som sitter nere i kafeterian. Bra, tänker jag, kanske det blir lite mat ändå. Det slutar med att en sammare sitter och försöker förhöra mig på cellbiologi samtidigt som jag äter min “lunch”—två havrebollar och en cola light. En sammare!

För att lägga på ytterligare stressmoment denna dag var hela klassen på mig med frågor om middagen, betalningar och gästlistor—”när, var, hur?” Dessutom skulle flera i klassen betala kontant för sina middagsbiljetter till skivan. Eftersom Emelie—stackarn—var sjuk fick jag ta emot pengarna. Tillslut går jag omkring med cirka 3500 kr i väskan, och så hade jag min dator med mig. Paranoid, ditt namn är jag.

När timman är slagen, klockan är tre och jag ska sätta mig i en glorifierad skrubb till utrymme, så känner jag mig långt ifrån förberedd. Första sidan går bra, men andra… Här lyckas jag blanda ihop eukaryoter och prokaryoter—min biologilärare kommer nog få en stroke när hon läser det… För att inte tala om sida tre och fyra—mitt hopp ligger på sida fem där jag faktiskt tror att jag kan ha lyckats beskriva förbränning korrekt. Men, inte nog med att jag knappt pluggade tre timmar, inte nog att jag var hungrig som en varg i Sibirien—mitt i provet går brandlarmet! Ut, ut, ut i kylan (varför kunde det inte varit varmt?) och stå och hoppa för att inte dö av frostskador. Varför skulle allt hända idag av alla dagar?!

Ni som sitter och läser kanske undrar över de där ljusglimtarna jag nämnde. De kommer, eller snarare, den kom. För min käre far blev utnämnd till professor i veckan, så ikväll skulle det firas. Firas med Champagne det vill säga—och om det är någon som förtjänade ett glas riktig och god skumpa ikväll så var det jag. För fan vilken idiotisk pissdag det var.

Men ibland får jag känslan att man som tjej utsätts för det värsta män har att erbjuda. För det verkar vara i förhållanden till oss av kvinnligt kön som alla osäkerheter, chauvinistiska beteenden och kontrollbehov kommer fram. De senaste dagarna har jag hört om många saker från vänner om deras pojkvänner (eller förre detta) som oroat och upprört mig. För när en nära vän beskriver hur hennes pojkvän gav ultimatumet sluta festa och dricka så mycket (hon festar inte mer än mig…och dricker inte mycket mer heller) eller så gör vi slut, då blir jag lite arg. Visst har hon gjort dumma saker på fyllan, men det är knappast där problemet ligger. Samma pojkvän har blivit arg när hon pratat med andra killar och vägrar låta henne betala för saker (lever vi inte i ett jämställt samhälle? Sen när kan vi kvinnor inte betala för oss själva—eller killar vi är tillsammans med?).

Som sagt, jag blir lite arg. För så svårt kan det inte vara att förstå att ens respektive faktiskt är en person—med ett liv. Att man dessutom inte kan vara hela den personens liv. Är man så osäker på sig själv och sin relation att man inte känner sig trygg nog att låta ens tjej prata med andra killar (inklusive de hon haft känslor för/intima relationer med förut—som om det skulle spela någon större roll, om hon är tillsammans med dig är hon väl ändå tillsammans med dig) eller låta henne gå ut med kompisarna—då kanske man inte borde vara i den relationen. Eller så bör man jobba på förtroende, både sitt självförtroende och sitt förtroende till sin partner.

Det som gjort mig mest arg var däremot ett dumpande. Jag vet, alla tjejkompisar blir alltid jättearga på killen när han dumpar tjejen, men det är mer än så. Jag kan (för det mesta) förstå varför man gör slut—man ska inte vara i en relation man inte gillar längre, det är inte bra för någon part. Däremot, har man varit tillsammans i över ett år kanske man kan vara lite smidig med det hela. Kanske inte göra det lite i förbigående på en busstation. Jag tycker för det mesta att alla sådana samtal skall tas på allvar—oavsett hur länge man varit tillsammans. Inte ringa, inte säga det i förbigående och för guds skull—inte smsa! Hur kul är det egentligen och få ett sms på tunnelbanan på väg in till skolan med ett fint “vi kan väl vara vänner”—hur skulle du känna? Dumpa som du vill bli dumpad!

Jag är väl medveten om att vi av kvinnligt slag utsätter de av manligt för ganska bisarra och hemska beteenden också. En del av livet et cetera. Men eftersom jag de senaste dagarna mest upplevt och fått höra om dåligt beteende från killar är det de jag mobbar—för jag vet att män är minst lika intelligenta som oss, så blir jag lite frustrerad över dessa dumheter de fortsätter med… Inte undra på att kvinnor så ofta blir Drama Queens!

Man kommer in på pizzerian och säger “Jag hade beställt en vesuvio” varpå pizzabagarn alltid frågar “Var det nåt mer?” —när man då svarar nej, så får man en blick. På några få sekunder lyckas pizzabagarn säga väldigt mycket. Inte bara har man beställt den tråkigaste pizzan i världen, man beställer bara en! Rätt åt en, är man så tråkig att man beställer en vesuvio då förtjänar man nästan att vara ensam—i vilket fall som helst så är det inte särskilt konstigt att man är ensam om man nu är så tråkig. Ensam, tråkig, sorglig—det är vad man är om man beställer en vesuvio—middag för en på en fredagskväll.

Det är då jag nästan får lust att skrika ut: “Jag har kompisar! Jag är inte tråkig! Och så hemskt är det inte att vara singel!!!” Sen ett “Jag har faktiskt kompisar!” igen för extra effekt. Varför ska det vara så hemskt att äta själv? Om man sitter på Donken, Taco Bar eller liknande så är det få som sitter ensamma—och de få själarna som gör det brukar oftast prata i telefon, sitta och smsa eller på något annat sätt visa att de inte är sociala utbölingar, att de har vänner och bara för tillfället råkar vara ensamma. Jag vet—för jag är sådan själv. Lite hemskt är det, att den moderna storstadsmänniskan är så rädd för att bli sedd som ensam—som om det vore ett brott i sig.

Förra veckan vann jag mot Blicken. Ty, när jag satt och väntade på min ensamma lilla vesuvio (och jag redan fått den små-sympatiska “jag-tycker-synd-om-dig-för-att-du-är-tråkig-och-ensam”-blicken) så kom Ebba in på pizzerian. Vi skulle hänga på kvällen, hon var tidig och min pizza var sen så hon gick för att vänta med mig. Det kanske bara var i mitt huvud, men pizzabagarn såg seriöst förvånad ut när en vän till mig kom in. Triumferande tänkte jag “haha, jag har vänner—ditt dömande lilla…”

Vill ni veta varför? För att inte ens jag—blondinen i styrelsen—skulle avsluta ett brev till valberedningen med “bajs”. Jag anmälde mig att vara en av två från den nuvarande styrelsen i elevkåren som skulle sitta i valberedningen, för att jag visste att det skulle bli kul. Men jag trodde att det roliga skulle ligga i att välja de bästa kandidaterna, känna att man lämnade ett arv efter sig. Så fel man kan ha ibland! Vi fick in 20 sökande—lite färre än vad jag hoppats på. Ännu färre som faktiskt verkade lovande. En dag innan sista datum för ansökan hade vi fått in 13—varav en person sökte posten som ordförande för att “när Joel drar behöver kåren någon som vet vart skåpet ska ställas. Och jag vet vart jag ska ställa skåpet.” En annan sade att han passade för att han uppfyllde båda kraven: han gillade både pengar och makt. Sen hade vi Bajs.

Hur tänker man när man avslutar ett brev till en valberedning, ett organ som ska intervjua en för att sedan avgöra om de tycket att man passar som ledamot eller inte, med “bajs”? En person som sådan kan inte förstå att man ibland kanske måste vara seriös. För han var allvarlig—det var inte en skämtkandidatur (som jag först misstänkte). Det var faktiskt något jag tänkte på med många av de som sökte—de här människorna vet inte hur man söker ett jobb eller in förtroendeposition.

Första regeln när det kommer till allt är stavning—så svårt är det inte att dubbelkolla stavning, datorerna gör det åt oss nuförtiden! Regel nummer två, du vill att vi ska gilla dig, det är inte vi som nödvändigtvis behöver dig—det finns andra sökande! Sen är det så att ibland måste man vara seriös—speciellt om man vill att andra ska ta en seriöst, som en valberedning, eller en arbetsgivare. Sist men inte minst, sök i tid. Det är inte så svårt att hålla in deadline, speciellt inte om det är något man bryr sig om. Om sista ansökningsdatum är en tisdag så sök på måndag—inte onsdag! Söker man på onsdag får man skylla sig själv och inte bli arg på andra.

Denna vecka har varit en kaskad av omogna och oseriösa människor. Varav jag självklart, är en vad dem. Däremot kanske inte till den grad jag en gång trott.

Så mycket av det han uttryckte kunde jag känna igen mig i. Känslan av att det bara var en dag, en vecka, en månad sedan. När det egentligen var mer än ett år sedan. Att inte kunna gå vidare—för det är en så extremt konstig tanke att den faktiskt inte sjunker in. Efter ett år och fyra månader (minus en dag) kan jag fortfarande tycka att tanken på att aldrig mer träffa Cecilia är skrattretande löjlig och förvänta mig att se henne här hemma.

Känslan av utanförskap, isolation. För ibland är man så förbannat ledsen och tom inombords att man inte kan relatera till omvärlden och andra människor. Delvis skärmar man av sig, för att man inte kan annat—och ibland för att man är rädd för att dra ner allt glatt folk till sin deppiga nivå.

En sak som togs upp i filmen gjorde mig tacksam. För Cecilia såg till att ingen familjemedlem var tvungen att hitta henne, hon planerade det så. Den tanken gör mig både tacksam och ledsnare—eftersom det är ett av flera tecken på att det var genomtänkt. Hon hade planerat sin tid kring det i flera veckor…

Mest kände jag igen mig i en sak Pattinson’s karaktär sa på slutet. Om han visste att brodern kunde höra, vad skulle han då säga? Exakt samma sak som jag gått och tänkt de senaste 16 månaderna. Samma ord jag önskat så många gånger att jag hade sagt, men aldrig sa—för när gör man det? Till familjemedlemmar? Jag gör det nästan aldrig, tar det för givet—att de vet och att de alltid ska finnas. Sen är det för sent.

“Jag älskar dig.”

Sören hade bett mig bära ner två kassar tvätt till tvättstugan på min väg ut, men när jag har lastat på min väska på axeln och en gigantisk IKEA-påse med lakan och handdukar på vardera arm känner jag hur extremt instabilt det blir, jag är så vinglig (och svag!) att jag nästan tippar över. Byter jag skor? Nej, jag tar hissen ner.

Väl ute på Hornsgatan lurar bucklig is. När jag tänker på is är den oftast platt—och på sjöar. Men nej, slasken från förra veckan har frusit till och en platt yta finns inte i sikte! Varje steg blir ett äventyr. Det finns inte en chans i helvete att man får fäste någonstans, utan istället glider man halkande fram, samtidigt som klacken åker hit medan tårna åker dit. En bruten (eller i alla fall stukad) fot känns nära förestående.

Tillslut kommer jag fram till tunnelbanan, en suck av lättnad kommer från mina läppar. Första etappen är avklarad, även om mina fötter nu gör extremt ont. Inte för att jag ramlade—för det gjorde jag inte—utan för att jag mer eller mindre var tvungen att gå på tå för att det inte gick att sätta vikten på klackarna! Nu väntar en underbar kvart av stillasittande på tunnelbanan. Tror jag. För visst är det så att bara för att jag valde att ha klackar har alla rulltrappor på T-Centralen beslutat sig för att sluta fungera. Och blåa linjen ligger långt ner i underjorden…

I Dubvo kan jag nästan känna hur nära jag är. Jag tar ett steg, jag glider 20 centimeter, tar ett till, glider lite mer—på så sätt lyckas jag mig faktiskt ta mig ner för backen. Samtidigt som jag förbannar mig själv—för hemma hos far har jag inga andra skor, jag kommer tvingas ha dessa djävulska skapelser en dag till!

Varför plågar jag mig själv då? Varför tar jag inte bara ett par platta skor där jag inte riskerar benbrott? Jo, nu är det så att man får så extremt mycket snyggare ben. Nu vet jag att jag låter fåfäng—men sen när är det en nyhet? Dessutom blir man längre, och jag gillar att vara längre. Sen får man en känsla. Lite som hur man känner sig snyggare med sexiga underkläder än när man har på sig gamla snobbentrosor.

Det som slog hårdast när jag läste brevet var denna paragraf: “Kan fortfarande inte förstå att Cecilia faktiskt är borta för alltid och fantiserar minst en gång varje dag vad jag skulle kunna gjort för att förhindra det som hände eller i alla fall att jag skulle kunna få en chans att beskriva för henne vad hon betydde för mig.” Till viss det känns det fortfarande så. Jag har slutat fantisera om att jag på något sätt skulle ha “räddat” henne, men jag önskar fortfarande att jag skulle fått chansen att säga “Du är min syster och jag älskar dig”—något jag borde gjort men aldrig gjorde. Dessutom, förväntar jag mig halvt fortfarande att hon ska komma när hela familjen är samlad. På så sätt är tanken på att jag aldrig få se henne igen skrattretande.

I cirka en sekund. Innan jag kommer ihåg verkligheten. Jag gråter inte like ofta längre och jag mår bättre än för ett år sedan—jag har börjat acceptera vad som hände, även om det fortfarande finns en tomhetskänsla i bröstet efter henne. Den kommer nog aldrig helt försvinna, men det är okej—nästan bra.

Det mesta av det jag skrev har som sagt förändrats—jag är inte längre kär (i helt fel person), jag fantiserar inte lika mycket om “tänk om” situationer med Cecilia, jag är inte längre likgiltig inför allt och alla och jag besöker inte Friskis & Svettis två gåger i veckan—men en sak ä densamma: jag blir fortfarande “uttråkad till döds i fysik-labben” och “Mr Olsén babblar på som vanligt”.

Samtidigt åkte mormor in på sjukhus i måndags (kom hem idag) på grund av hjärtat. Igår låg båda mina “gammelmödrar” på sjukhuset på grund av svaga hjärtan. Ändå är det mitt som känns svagt. I mina ögon har både farmor och mormor den starkaste sortens hjärta man kan ha. Hur kan det vara så att deras sviker? Farmor är den mest älskvärda människa jag känner och hon har ett så stort hjärta. Det finns inget hat hos henne, hon dömer ingen—istället accepterar hon. Förutom nazister, de har hon inget till övers för. Mormor är väldigt speciell, ibland lite av en egoist eller möjligtvis narcissist, men hon älskar på sitt sätt. Man kan säga mycket om hennes brister när det gäller närmare relationer inom familj och till vänner—men hon vill alltid hjälpa de som har det sämre. Hon är den sortens person som tar hem skadade fåglar för att de inte ska dö ute på gatan i kylan, som köper varmkorv till uteliggare för att de ska få något att äta.

På något sätt är jag inte lika rädd för mormors skull som för farmors. Inte bara för att mormor nu är hemma igen, utan för att hon känns starkare. Mormor har alltid varit mycket hurtigare än farmor, hon brukade tälta med mig ute på gården när jag var liten och vi cyklar alltid när vi är på Gotland. Jag har aldrig sett min farmor på en cykel. Hon är så spröd och så liten. Tanken på att de skär i henne gör mig skakig. Och inte lite illamående. Sen oktober/november när operationen planerades har jag tänkt mer och mer på att hon kanske inte alltid kommer att finnas där. Att farmor, farfar, mormor och Bert någon gång kommer att tas ifrån mig. Blotta tanken gör mig gråtfärdig.

Jag vet att jag klagar mycket på dem—speciellt mormor—men jag älskar dem allihopa. De har alla haft sådan stor betydelse för mig i min uppväxt eftersom jag har haft (och har) så pass mycket kontakt med dem. Det känns som att allt detta åkande till och från sjukhus är som ett förspel, för att “mjuka upp” mig inför det som komma skall. Jag vägrar mjukas upp. Jag vill inte. Jag vill att alla fyra ska befinna sig på mitt bröllop (som i denna takt kommer bli när jag är ca 30), när jag får barn—när jag dör! Jag vägrar acceptera att de börjar bli gamla—för i mina ögon har de alltid varit gamla, varför kan de inte bara fortsätta så? För evigt.

Min introduktion till Elevkåren (eller Elevrådet som det hette då) var något o-ortodox. Jag skulle starta en förening och knackade därför på dörren till det berömda (eller ökända?) elevrådsrummet. Som livrädd etta var jag helt oförberedd på vad som mötte mig—en skara flummiga treor som inom några få månader skulle ta studenten, mer oseriösa människor än de vid den tidpunkten är nog svårt att hitta. Jag stod där—backad av två vänner, ettor även de—och lade nervöst fram planen för vår förening. Vi ville öka intresset för konst på skolan. Hannah tyckte att vår första aktion som förening skulle vara att få bort de “blå åbäken” i skolmatsalen—om skolan inte gick med på att ta bort dem efter en namninsamling skulle vi självklart ta på oss ninjakläder och meja ner dem med basebollträn.

Av en händelse kom elevrådet upp på tal—jag, nyfiken, undrade hur man blev invald i styrelsen. Hannah sa att de just slutat ta emot nomineringar—men hon kunde smyga in mig ändå, för hon gillade mig. Tydligen tyckte hon att jag var cool som kunde hantera flummiga treor (lite visste hon att jag var darrig som ett asplöv inombords och sällan känt mig så felplacerad som då). Det var början på resan, som började som vice ordförande i Sociala utskottet, sedan ordförande och nu, slutar med föreningsansvarig.

Vad gör man i då? Vad har jag, Signe Hammar gjort för vår skola? Inte mycket. Samtidigt väldigt mycket. Utan elevkåren skulle så mycket som vi som elever tar för givet försvinna. Hejdå insparksfest, slutskiva och gubblunch. Bye bye läroverksfejd, baby good bye. Adios Survival Guide för ettorna, de små förvirrade lammen, i början av varje skolår. Säg “au revoir” till bidrag till föreningar—antagligen inga fler föreningar (förutom Henrys Vänner, inget kan stoppa dem). Inga rådsmöten, inga kanaler där elever kan klaga på saker som att det inte finns bönor åt vegetarianerna i matsalen. Ingen rabatt på Zunday’s eller Johnny’s (fd Star) Bar. Inga skoltröjor att mysa i, inga studentmössor att hälla bärs i…

Elevkåren är viktig—och elevkåren är lätt. Det är inte svårt att komma in, att börja engagera sig. För vi vill ha hjälp, vi vill ha entusiastiska elever som kommer med egna idéer och förslag på vad som behöver göras för att göra skolan bättre. Nu menar jag inte förslag som de som killar i min klass ofta brukar ge mig —ofta i stil med “Va fan Signe, ni gör fan ingenting, killarnas omklädningsrum suger!”. Ett, jag gör saker—bara för att en del inte bryr sig tillräckligt för att lägga märke till vissa saker innebär det inte att vi alla sitter ner och lallar. Två, tycker man någonting är dåligt, vill man göra något nytt—ta tag i det själv! Det finns inget mindre produktivt än att klaga utan att själv försöka göra något åt det. Den enda man får ut från det är dåligt humör—både ditt eget och den du klagar på/till.

Nu känns det här inlägget väldigt långt—och tråkigt. Inte meningen. Det jag ville få fram var väl mest att jag som elevkårsstyrelseledamot faktiskt gör mer än sitta på möten och äta bullar. Och skriva tråkiga inlägg i min ego-blogg. För sitter på möten gör jag, minst varje vecka—men bullar har jag inte sett till på länge (en morotskaka i december kanske, men den betalade jag själv). Det är ett stundtals oglamoröst jobb som innebär sena kvällar, torra möten och massa formalia. Men man lär sig saker man aldrig skulle lärt sig annars, möter människor man aldrig skulle träffat och efter ett tag blir de där mötena inte så torra, formalia inte lika krånglig och helt plötsligt sitter man där på ett kårmöte och upptäcker att man har kul på det “torra” femtimmarsmötet med “konstig” formalia.

Konstigare saker har hänt.

Historiker är det mest “realistiska” av mina drömyrken. Att få sitta och studera vår historia, läsa böcker och dedicera mitt liv år att få reda på vad som hände, och kanske viktigast av allt—varför det hände—skulle vara underbart. När jag säger att jag vill låsa in mig i ett gigantiskt bibliotek och spendera mitt liv där (med en snygg karl till assistent) skrattar många—de inser inte att jag faktiskt menar allvar.

Konstnär är drömyrke nummer två. Jag har arbetat med bild så länge jag kan minnas—på dagis ritade jag prinsessor i rosa klänningar och nu har prinsessan växt upp, blivit lite mer uppnosig och (förhoppningsvis) lite snyggare gjord, grundprincipen är densamma dock. Jag är kär i människokroppen, i människan, det finns inget vackrare än denna felade varelse för mig. Min kärlek till människan är egentligen det som binder ihop alla de yrken jag vill ha. Vilket för mig till drömyrke nummer tre:

Författare. Som ni kanske märkt gillar jag att skriva. Jag är väl medveten om att jag är långt ifrån bäst, jag är inget underbarn—skulle inte ens säga att jag har talang för det. Däremot älskar jag det. Mitt huvud är konstant fyllt med idéer, karaktärer, små scener som kommer från ingenstans och från överallt. Jag vill beskriva människan, samtidigt som jag vill se henne och förstå henne.

Det sorgliga är att resten av världen tydligen också känner som jag. För att på samtliga yrkesroller står det “överflöd”, “svårt att få arbete” och “låga löner”. Inte för att det senare är en stor avskräckning för mig egentligen, men det skulle vara lite…irriterande, om jag genomgick en 3-5 års lång utbildning för att sedan behöva ta ett arbete som inte har med mitt område att göra. Att vara utbildad i sin hobby snarare än i sitt yrke!

Med min hårddisk inkopplad satte jag mig ner framför mammas stationära och tittade. Sen fick jag ont i ryggen. För tyvärr så är dörröppningen in till den lilla korridor som leder till kära mors rum för smal för att någon av våra fåtöljer skall kunna tas igenom. Endast våra matsalsstolar är tillräckligt smala. Trärygg och en alldeles för ostoppad sits (för detta ändamål) har gjort min rygg och bak öm…

Trots denna smärta ser jag nu mer än någonsin fram emot att flytta hemifrån. Jag har alltid varit lite rädd för att vara ensam—senaste året nästan panikslagen inför tanken, ringt någon eller smsat som en galning varje gång jag ställts inför situationen. De senaste fyra dagarna har jag insett att det är skönt att vara själv hemma. Jag har hittat en egen liten värld som jag trivs i. Det är skönt att inte behöva tänka på att man måste se ordentlig ut, att inte behöva prata med någon—att man helt enkelt bara behöver tänka på sig själv ett tag. Man kan gå runt naken, behöver inte låsa toaletten (och kan på det sättet lyssna på musik när man duschar!).

På nyårsafton frågade en av käre fars äldsta vänner Margaretha (inte den han är gift med) om jag hade någon pojkvän. “Nej”, skrattade jag, “jag njuter av singellivet istället!” Hon skrattade åt det och sade att självklart skall man inte underskatta det! (Hon borde veta, eftersom hon länge varit den kvinnliga motsvarigheten till ungkarl i pappas umgängeskrets.) Jag sa det utan att egentligen tänka på det, men har nu de senaste dagarna tänkt rätt mycket på att det faktiskt stämmer.

När jag ser tillbaka på de mest minnesvärda stunderna i år är de nästan alltid när jag är ute och har kul, ofta med ett ragg. Raggen i sig är (nästan) alltid trevliga och mysiga när man upplever dem, men de för även med sig skratt för senare tillfällen. Om jag hade varit i ett stabilt förhållande under året hade Hamish aldrig hänt och bänkar i Barcelona inte betytt någonting. Skotten hade heller inte hänt, inte heller Malte eller skäggiga kanske-hette-Jonny-killen från Ace. För att inte tala om lammköttet! Och några andra… Så många grodor!

I början av året förstod jag inte Ebba och Johanna när de högljutt sa att singellivet var bäst och stabila män pest! Att de njöt av att vara singlar istället för att längta efter ett långvarigt förhållande. Nu, mer än någonsin, förstår jag dem. Det är roligt att vara ensam! Om det nu är ensam hemma en vecka eller singel spelar ingen roll. Visst, någon gång vill jag väl också vara en av två. Kanske snarare än jag tror, vem vet? Allt jag vet är att för tillfället kysser jag hellre många grodor och får lite spänning och skratt, än en stabil prins.

Förra nyårsafton tänkte jag att nästa år måste bli bättre, nästa år kan helt enkelt inte bli sämre. Jag hade under sommaren genomgått något som jag spenderat ett och ett halvt år för att komma över. Det var också knappt två månader sedan Cecilia dog. Jag hade under hösten varit inne i en grå intighet, levt i en vardag som var så tråkig att jag inte längre stod ut när det hände. Min värld gick från grå till svart på mindre än en minut. Jag stod på nyårsafton och var övertygad att nästa år måste bli bättre.

De första sex månaderna var inte mycket bättre. Visst var det bättre, men bara för att inget i mitt liv har någonsin varit så mörkt som slutet av 2008, men när jag tänker tillbaka på året så var januari, februari, mars, april, maj och juni sex månader av känslomässig berg-och-dalbana. En berg-och-dalbana som gillade att åka genom ångest-, avundsjuka-, självförakt- och självanklagelsetunnlar.

Sommaren gjorde all skillnad. Tre veckor med Ebba i Europa räddade mig från mig själv. Att återuppta kontakten med Ebba på det sätt som jag gjort nu i år har varit det bästa med 2009. Inte för att mina andra vänner har varit sämre på något sätt! Jag har flera nära vänner, alla har sin egna plats i mitt liv och jag älskar samtliga. Det är bara det att Ebba uppfyller en roll som ingen annan riktigt kan—för hon har känt mig sen jag var sex och mitt favoritband var “Bethels” (för att inte tala om att det jag avskydde mest var “shochi och Erik”). Under högstadiet och gymnasiet har vi inte haft så mycket kontakt som vi borde ha haft, vi sågs långt ifrån regelbundet och ibland kunde det gå månader utan att vi setts eller hörts av. Nu ses vi var och varannan vecka—hörs av oftare än så.

2009 är för mig vänskapens år. Jag har fördjupat min vänskap med mina närmaste vänner, Anna, Ariana, Jonas, återupptagit den med Ebba, Bella och Johanna, och fått nya vänner—främst Emelie och Nicole. Jag har upptäckt hur viktigt det är för mig att ha flera vänner i olika sociala cirklar. För man kan inte umgås med samma människor hela tiden och utvecklas som människa—jag kan i alla fall inte det.

Det är på grund av 2009 som jag faktiskt inte har några förväntningar på 2010. Visst var 2009 bättre än 2008, visst har jag utvecklats som människa. Däremot tror jag inte för en sekund att det hade något med nyårsafton eller det faktum att det var ett nytt år som gjorde skillnaden. Livet förändras om man själv gör någonting åt det, solen (och jordens cirkulation kring denna) har inget med saken att göra. Jag har inte förväntningar på 2010, jag har förväntningar på… framtiden.

Jag trodde att jag i historieböcker läst om galna fundamentalister. Men ärligt tror jag inte att Jesus lärjungar var lika trogna som alla som är Robsessed är. För Jesus hade Judas, en av 12 (visst var de 12?), det är nästan 10%—jag tror inte att en på 5000 av Pattinsons fans skulle föråda honom. Än mindre för den lilla summa silver (eller var det guld?) som Judas fick. Jag skulle inte vara förvånad om man om 1000 år tror att västvärlden åren 2008-2014 (efter Breaking Dawn kan man väl hoppas att hysterin tar slut) hamnade i en bisarr religion—Twilight religionen. Där de mest dedicerade delade in sig i olika kategorier: Twi-moms, Twi-hards och Fan-pires, alla dessa hade sedan de två viktiga sub-kategorierna Team Edward eller Team Jacob. Tillsammans bildade de Twi-nation.

Huvudgudarna i denna religion skulle då vara Robert Pattinson, Taylor Lautner och Kirsten Stewart. Nej, jag skulle inte bli förvånad om det är så eftervärlden kommer att se på saken för i ärlighetens namn tror jag att samtliga egyptiska faraoner (som såg sig själva som gudar bland människor) skulle bli blåa i ansiktet av avundsjuka för den totala dyrkan som Robert Pattinson får av tusentals skrikande tjejer (och killar) varje dag. Ärligt talat så tycker jag att det är sjukt. Visst kan jag hålla med om att människan är både snygg och talangfull (även om jag nästan föredrar att lyssna på honom sjunga än spela Edward) men jag tycker ändå att jag har distans. Jag skulle för det första aldrig skrika bara för att jag såg honom (på film!)—och inte skulle jag stoppa ansiktet i paj efter paj i 30 sekunder—inför tusentals människor, inklusive Pattinson själv—för chansen att vinna bilen han körde i filmen!

Hela hysterin kring Twilight—men främst då stackars Pattinson—har gått för långt. När en person knappt längre kan arbeta, för att inte tala om lämna sitt hotellrum, på grund av hoper av skrikande tjejer, då har det gått för långt. Det är sorgligt, men mest av allt läskigt. För det är inte bara 14åriga småtjejer, det är 50åriga hemmafruar också. TwilightMOMS är ett av de största forumen och där är ingen under 25! Folk tittar på kriget i mellanöstern och undrar vad som hänt med mänskligheten. Jag tittar på Twilight-hysterin och “Robsession” och undrar—vad fan har hänt?!

Såg precis om Little Ashes (som faktiskt blev bättre andra gången, mycket på grund av undertexter) med Bella. Ovanstående citat klingade an inom mig—jag kunde förstå vart han kom ifrån. Genom filmens gång kunde jag se mig själv i Lorcas karaktär och speciellt i det citatet.

Lorca och Dalí hade under en (relativt) kort period en stark och innerlig vänskap som gränsade till kärlek—inte kärlek mellan vänner då, utan mer än så. Relationen var däremot dominerad och beroende av Dalís alla infall—Lorca hade inte så mycket att säga till om. Han följde med men bestämde aldrig vart den skulle gå. När han sedan blev lämnad ensam, inte direkt dumpad men förbisedd, bortglömd, eller kanske snarare kvarlämnad, sade han då detta citat.

Hur vet man när en relation är slut? För mig har relationer tagit slut “naturligt”. Klasser har splittrats och man går åt olika håll. Det blir ofta så att om man väljer olika vägar i livet att man automatiskt glider ifrån varandra. Det är ett långsamt och ömsesidigt glidande. Nu har jag däremot kommit i kontakt med ett nytt slut—nytt för mig i alla fall. Jag insåg nämligen när Lorca sade detta att jag förstod vad han menade. Att jag faktiskt känner lika dant, oftast så känns det som att min relation med en person aldrig funnits. Att det mer känns som något jag drömt eller läst om i en bok för länge sedan.

En djup sorg, en känsla av tomhet och saknad blommade upp i mig. Jag insåg att allt som brukade vara vår relation, att allt (bra) som jag förknippar med den inte finns längre—och har inte funnits där på ett bra tag. Inga spår finns kvar. Det är som om det aldrig hände. Min relation med den här personen är slut och på ett sätt tillintetgjord. Tanken gör mig gråtfärdig, ett viktigt kapitel av mitt liv avslutat. Ett kapitel jag inte velat släppa, men som jag inser nu kanske är lönlöst att fortsätta försöka skriva på.

Jag har på något vänster fastnat i en Superman-period. (Och på grund av en felstavning nu inser jag att om man tar bort u-et blir Superman sperman…hur man nu skall tolka det.) Blåa tights och hårgelé för hela slanten—det är vad jag vill ha. Jag skyller på Smallville—eller rättare sagt på Tom Wellings hethet. Jag kan inte sluta titta på människan—lite för vältränad och väldefinierad för att det någonsin skall bli nog. Nu har ju inte Welling tights på sig—han är lite för “cool” för det och dar istället på sig en svart rock. Väldigt Neo, men tja, lite snyggare. Bara lite.

För att tillfredsställa Superman-suget ser jag även på Lois & Clark: The New Adventures of Superman. För er som inte känner till den är det en TV-serie från mitten av 90-talet med Dean Cain och Teri Hatcher i rollerna som Clark och Lois. Han har tights. Inte nog med det—han har kalsongfyllning också! För tydligen fyller alla riktiga hjältar ut sina kallingar med gud vet vad för att se ut som uppblåsta Kendockor mellan benen. Ibland undrar jag om superhjältarna har ett modemagasin med regler: 1) Starka färger på tightsen, desto fulare färgkombinationer desto bättre—i vår skall de dessutom glänsa! 2) De riktiga männen har mantlar—glöm att de kan fastna på utstickande föremål, lätt fatta eld eller orsaka onödigt ramlande 3) Ingen har ju någonsin sett en man—glöm därför inte att stoppa upp kalsongerna (som självklart skall bäras utanpå resten av dräkten), vi rekommenderar den färdigstoppade som finns på hjältebutiken närmast dig!

Nu överdriver jag lite… Ändå, jag tycker inte att Supermans mest fantastiska kraft är att han kan flyga, springa snabbare än en avfyrad pistolkula eller röntga människor med en intensiv blick. Nej, hans mest fantastiska otroliga kraft är hur han lyckas få glasögon, kostym, slips och skor att försvinna samtidigt som han oljar håret och fixar nya skor—genom att snurra runt några varv väldigt snabbt! För att inte tala om hur han måste förpacka manteln, som tydligen finns gömd under skjortan utan att det ser knöligt ut. Superman—aka Clark Kent—är sannerligen ett mirakel.

Missförstå mig inte, jag älskar Superman. Eller Stålmannen som vi svenskar gillar att kalla honom. Jag gillar den komplexa karaktär som gömmer sig bakom en väldigt simpel fasad. För att inte tala om hans sexpack. Och visst, tightsen och det omöjliga ombytet är en del av charmen.

Klicka här om ni vet vad som är bäst för er.

När man sedan skall till att logga in måste man installera en drivrutin till kortläsaren och någon slags “BankID säkerhetsprogram”. Inte helt problemfritt. Installationen stannade på 86% hela tiden och jag gav till slut upp och gjorde den “manuella” installationen (de två programmen separat istället för i ett paket). När det äntligen var gjort skulle jag koppla kortläsaren via USB till datorn. Nej, det gick inte, datorn/Handelsbanken vägrade erkänna att den ens fanns! Hopp, får väl göra den utan sladd tänkte jag då.

Visst gick det, jag fick min räkning betald, mitt sparande gjort. Inte gick det snabbt, inte var det särskilt “enkelt och effektivt.” För först måste jag knappa in en kontrollkod, sen min PIN-kod för att då generera en svarskod. Detta skall sedan upprepas varje gång jag skall göra något. Det är så att man blir galen! Våra alltmer komplicerade skyddssystem kommer snart att skydda oss från oss själva! Tänk på alla stackars pensionärer som skall klara sig igenom denna labyrint av kontrollkoder och drivrutiner—nu förstår jag varför jag alltid ser Margaretha göra hennes och pappas bankärenden…

För mig (och Ebba) är en av dessa Jonathan Rhys Meyers. Mycket insiktsfullt skrev hon “det finns en psykologisk spärr efter Skruva den som Beckham som för alltid kommer göra honom het i våra ögon.” När jag ser honom ser jag vackra sensuella läppar, intensiva ögon och en überhet kropp. Tror jag. Ska jag tro Ebba, och det gör jag, så kanske det är så att det jag egentligen ser är en idé. In djupt ingrodd tanke som tänker på den heta irländska fotbollscoachen Joe,—som är romantisk och sårbar men ändå självständig och modig—oavsett vilken roll han spelar.

Enkelt sagt, det som händer oss som barn formar oss för resten av livet. Vissa övertygelser är så starka att oavsett om det vi ser är en personman skulle anse oattraktiv i vanliga fall blir världens hunk. Det som hände mig (och Ebba) var att vi såg Skriva den som Beckham när vi var 11—och blev kåta på Jonathan Rhys Meyers. Jag kan mycket väl tänka mig att det är en av flera anledningar till varför Brad Pitt fortfarande anses vara hunk. Hur många 30-åriga kvinnor såg honom inte som skitsnygg yngling i Thelma & Louise? De flesta kvinnor mellan 18 och 50 har levt (och växt upp) i en tid där Brad Pitt varit synonymt med “het man”—inte är det konstigt att man då fortsätter att förbise rynkor och grå hår, det man “ser” är fortfarande Hollywood-baben med ljusblå ögon, guldigt hår och ett vinnande leende. Attraktioner är ologiska, men bane mig—de kan pumpa upp blodet!

Jag vet vad ni tänker: sexfixerade Signe, klart hon kommer ihåg sexscenen; men det är inte så. Ni skulle också ha kommit ihåg den. Grotesk i sin sorglighet och absurd i sin iscensättning—på något sätt fångade scenen hela filmen. I övrigt var den ganska tråkig—vilket kan ha någonting att göra med att jag uppfattade mindre än hälften av dialogen som framfördes med stark spansk brytning.

Den filmen som jag faktiskt tyckte mest om var The Proposal. Den förutsägbara amerikanska romantiska komedin med Sandra Bullock av alla människor. Varför? Jo, för att enkla skratt är grovt underskattade och för att jag är en hopplös romantiker som inte kan sluta klänga sig fast vid tanken att någon dag kanske det händer mig. All chick-lit och alla chick-flicks har “förstört” mig. För de har fått mig att tro på något som jag inte är säker på finns—men som jag är säker på att jag vill ha.

Nämligen den stora kärleken.

Därför fortsätter jag att se film efter film, läsa bok efter bok, där Hon alltid får Honom. För då kan man glömma att det inte händer på riktigt—eller i alla fall inte mig. Kanske borde jag se filmer som Little Ashes oftare och tvätta bort Disney-prinsen från min hjärna…

Elak kände jag mig däremot när jag totalignorerade en person på bussen. Jag såg henne kliva på och tog snabbt fram iPoden för att sysselsätta mig med Music Quiz 2, jag satt längst back och hon kom fram till mig. Jag såg hennes ben men tittade inte upp, varpå hon petade till mig med sin kasse. “Fan” tänkte jag och såg upp, “hej” sa jag—och tittade ner igen. Jag sa inget mer, spelade mitt spel och väntade på att hon skulle kliva av. Då kände jag mig riktigt elak. Inte ville jag prata med henne för det, jag hade inte mått mycket bättre eller känt mig mycket mindre elak för det. Jag har inget kvar att prata om med henne, det känns inte som att det finns något som inte sagts redan. Ändå tror jag att det bara är jag av oss två som tycker det—vilket gör mig elak. Inte att jag tycker det, snarare sättet jag beter mig på grund av det.

Från barnsben får vi lära oss att elakhet är dåligt och att man alltid ska vara snäll. En fin tanke, och en viktig tanke definitivt. Sen kommer det tillfällen i livet där det blir ett val mellan självbevarelsedrift och snällhet. Man kan inte vara snäll hela tiden! Visst är jag kanske elakare än andra, jag är inte moder Theresa, jag sprider inte kärlek, kramar och rosa teddybjörnar runt omkring mig. Istället sympatiserar jag med Lucifer som faktiskt är en missförstådd prick. Jag har en ganska stark självbevarelsedrift som gör att jag hellre är orättvis mot andra än mig—men om inte jag är snällast mot mig vem ska då vara det?

“One can always be kind to people about whom one cares nothing.”—Oscar Wilde